På mitt sätt

Att leva med ADHD, fakta, erfarenheter och drömmar

Blogg

En neuropsykiatriskt funktionsnedsättning

10 okt 2018

Jag känner mig inte hemma i orden neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Undrar om det inte vore möjligt att hitta ett ord som känns mindre kränkande. För, det känns kränkande. För alla dem som bara läser ordet och inte verkligen försöker sätta sig in i vad det innebär tänker jag att det bara kan bidra till fördomar. Infoteket om funktionshinder lyckas ändå beskriva det på ett bra sätt. Ett sätt som jag tror att många med dessa "nedsättningar" kan känna igen sig i. 

"En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning innebär att hjärnan hos en person inom vissa områden har ett annorlunda fungerande jämfört med hur det är för de flesta andra. Det speciella fungerandet är medfött och kommer således att bestå under en persons hela liv. Att en persons hjärna fungerar annorlunda innebär inte nödvändigtvis något negativt, men ofta ställer det till problem i livet i sådan grad att det är meningsfullt att tala om en nedsättning i hjärnans funktioner.

En persons livssituation och erfarenheter har betydelse för i vilken grad det annorlunda fungerandet leder till en funktionsnedsättning. Det finns emellertid gott om exempel där detta annorlunda fungerande bättre beskrivs i termer av positiva personlighetsdrag. Finns en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning ökar dock risken för att personen ska drabbas av psykiska problem såsom depression, ångest, tvångsneuros, fobi, utmattningssyndrom, ätstörning, sömnrubbning, missbruk och psykosomatiska besvär. Man kan förstå det som att en person har en medfödd psykisk skörhet men det behöver inte nödvändigtvis leda till psykiskt lidande. Förståelse för sitt eget fungerande och stöd från omgivningen är här faktorer som spelar in.

Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har många gånger problem när det gäller att rent praktiskt få vardagen att fungera. Ofta finns även bekymmer inom det sociala området. Det är vanligt med erfarenheter av missförstånd. Det är svårt att göra sig förstådd och det är svårt att förstå andra människor. I många fall har man levt en stor del av livet utan att vara medveten om att man varit belastad av en medfödd funktionsnedsättning. Den intellektuella begåvningen kan ha varit god, vilket bidragit till förvirring när det visat sig att vardagslivets krav fört med sig återkommande misslyckanden. Omgivningen har ofta missförstått ens avsikter och själv har man plågats av osäkerhet inför vad som utspelar sig mellan människor."

Eftersom jag själv ofta dras till personer med liknande personlighetsdrag, då jag tycker att de är levande och intressanta människor, känner jag många som hamnar under detta epitet. Alla jag känner är intelligenta människor, med bra jobb och bra lön. De har använt sin energi och sitt nörderi till att göra något positivt av sitt liv. 

De flesta jag känner tycker att det går åt så mycket onödig energi till att försöka vara så normala som möjligt därför är det härligt att en del företag inser att det också är en styrka som de vill ta tillvara på. Microsoft är ett av dem. De säger så här: "Människor med autism har styrkor som vi behöver på Microsoft. Varje individ är annorlunda, vissa har en fantastisk förmåga att komma ihåg information, eller tänka på detaljnivå, eller briljerar i matematik eller kodning". 


Heja de företag som ser våra styrkor!

Inte som andra

13 sep 2018

Ibland blir jag så trött på att inte kunna förstå andra människor och insikten om att andra inte förstår mig, men så emellanåt stöter jag på en människa där jag känner igen mig, en människa jag kan förstå.

En sådan kvinna träffade jag för ett par veckor sedan och det är rätt härligt att för en liten stund få känna sig normal, som någon annan.

Vi pratade om allt mellan himmel och jord och vi kände igen oss i varandra så det nästan var läskigt.

Vi går igång på samma saker och vi gör det lika omedelbart och med lika hög intensitet. Vi sliter som djur och vi är starka. Starka är vi för att vi alltid varit fysiska. Vi lyfter, släpar och drar. Vi klättrar på saker, plockar och pillar och rör oss jämnt och ständigt. Skulle vi någon gång inte röra på oss så börjar vi röra på oss.

Kan vi slappna av? Ja, det tycker vi. Genom att träna yoga, meditation eller gå på spa. Men att bara sitta hemma i soffan är svårt. Så, nej det gör vi nog inte särskilt ofta. Slappnar av alltså. 

Ingen av oss är bra på att titta på TV. Den ena har valt bort det helt och den andra tittar för det mesta utan att se. 

Vi tycker om aktiva sporter, snabba bilar och motorcyklar. Vi tycker om vinden och vi tycker om oväder i alla former. Utom inre oväder. Det gillar vi inte. Vi gillar i motsats till vad många tror, lugn och ro. Vi vill inte bli aktiverade. Vi vill spara på vår energi.

Problem är något vi både ogillar och gillar. Vi tycker om dem för att de kickar igång oss och avskyr dem för att de inte låter oss vila. Men, vi är fantastiskt bra problemlösare. Vi är kreativa.

Att få lov att känna igen sig i en annan människa är viktigt. Vi kan få vara normala för varandra även om vi kanske inte är det i andras ögon. Vi kan få spegla oss i varandra en liten stund. 

Alla människor är spännande på sitt sätt. En del syns det inte på först och man måste leta för att hitta det som är den personens alldeles egna. Det gör vi gärna men ibland känns det som en annan god vän sa: ”Om jag måste vara som de flesta andra kan jag lika gärna dö”.

När vi ser på flertalet människor och deras liv och vi tänker oss själva att vi skulle leva så, ser vi inte meningen med livet. Vi kan helt enkelt inte. Vi kan inte leva så, vi är inte menade att leva så. 

Om du tycker om någon med ADHD eller något annat som är annorlunda kan det vara bra att tänka på. 

Samtidigt är skillnaderna kanske inte så stora när man tar hänsyn till vad vi känner och det återkommer jag till nästa gång. Då kan du läsa om hur belöningssystemet hos en person med ADHD fungerar.

Välkommen tillbaka!

Livet känns som ett skådespel

14 aug 2018

Så många gånger under åren har jag frågat mig själv varför jag upplever att mitt liv är ett skådespel. Jag säger rätt saker, jag gör rätt saker, jag lever rätt och har varit framgångsrik. Åtminstone om jag får tycka själv. Såklart är jag inte är en ”Svensson” men tycker ändå att min utsida är rätt normal.

Det som rör sig på insidan ser helt annorlunda ut. Ibland är det kav lugnt och andra gånger är det storm. Ofta befinner jag mig i stormen och längtar efter lugnet och när jag befinner mig i lugnet längtar jag efter stormen. Min närvaro i stunden kan vara absolut total och andra gånger är jag någon helt annanstans.

Att känna att jag hittat min plats på jorden verkar inte gå, för min plats finns kanske inte. Inte som en speciell plats i alla fall. Kanske är min plats på jorden hos människorna jag älskar och att vara i naturen. Kanske är det meningen att jag ska vara en vandrare, mer i samklang med naturen än den moderna människan.

Jag har lagt ner mycket möda på att förstå andra människor och tycker att jag lärt mig mycket, väldigt mycket till och med. Ändå, förstår jag inte. Kanske för att jag själv är så annorlunda. Vi funkar inte likadant.

Jag tävlar, jag konkurrerar, jag skapar, kalkylerar risker, jag rör mig konstant medan jag drömmer om att slippa det. När jag slipper det längtar till jag någon annan plats eller efter lite stimulans.

Jag undrar hur det går till när människor är nöjda med vardagen när jag själv inte är det. Varför måste allt kunna bli lite bättre, gå lite fortare, vara lite snyggare eller annat? Ändå, är jag på något sätt nöjd. Livet är ju som det är och vad man gör det till. Om jag bara får vara som jag är, om jag bara slipper att spela ett spel så är jag nöjd. Vet ju att jag är en bra människa, en kompetent människa, en driven och kärleksfull människa.

Att gå genom livet och spela ett spel, att låtsas att man är någon annan än den man är, det är så jävla jobbigt. Det kräver så fruktansvärt mycket energi och det ger så mycket ångest. Jag vill bli accepterad som jag är. 

 

Denna dag

4 aug 2018

Idag var det tänkt att jag skulle sjunga min trädgårds lov men det går inte. Denna dag är inte en sådan dag. Idag är allt tungt. Idag vill jag ligga ner och gråta och tycka synd om mig själv och jag har en bra orsak till det.

Jag är en rastlös själ som försökt komma tillrätta med min oro i hela mitt liv men det tycks helt omöjligt. Nu vet jag att den motoriska oron och det ibland känslomässiga tumultet mycket väl kan ha med min ADHD att göra. Det ger mig en liten förståelse som gör mig lite snällare mot mig. Jag inbillar mig inte att alla problem jag har i livet beror på min ADHD, mycket annat bidrar också, men en del av det hör till min diagnos och det plågar mig.  

Jag har aldrig kunnat förstå hur många människor kan vara så lugna. Jag har försökt och jag försöker hela tiden men det går bara inte. När mina känslor tar över är det storm. Har visserligen blivit ganska bra på att navigera i upprört hav men ibland går det inte.

Inte förrän nu det sista har jag förstått att det inte är så det är för alla. Inte förstått, på riktigt, att det är jag som är annorlunda. Fortfarande är det svårt för mig att inse vidden av vad det innebär. Det är större än vad de flesta skulle ana. Man får omvärdera allt i livet, se allt från ett annat håll och ändå är det fruktansvärt svårt att ändra på sig (om man nu ska göra det). Kunskapen hjälper inte. Inte än i alla fall. 

Har provat två olika mediciner och jag vet inte vad jag ska säga om det. Världen blir klar och tydlig och alldeles fantastisk på många sätt när man äter centralstimulerande medel. Allt blurr försvinner och jag kan fokusera. Hyperaktiviteten har jag däremot inte lyckats dämpa. Kanske är det motion i stora mängder som kommer att hjälpa mot det. Kanske blir det lugnt lite längre fram när jag blir ännu äldre, utan att jag gör någonting. Men jag kan inte sluta jobba på det. Jag tycker om att vara hyper men inte att ha dålig impulskontroll och inte att det blir dramer i mig och inte vad det gör med min omgivning.

Det kan vara underbart att vara jag och är det ofta men mitt liv tycks ha en prislapp och priset är ibland högt. 


Inget glatt inlägg idag men livet är inte alltid roligt.

Hur drömmar ändras och ändå inte

3 jul 2018

Vad ville du bli när du var liten?

De första drömmarna jag minns som handlade om vad jag ville göra när jag blev stor var kanske inte precis ett yrke. Jag förstod kanske inte skillnaden mellan yrke och fritidsaktivitet.
Jag minns hur jag såg fallskärmshoppning på TV och då förstod jag att det måste jag få göra, jag såg bergsklättring och visste att det var något för mig.

Ungefär samtidigt började jag drömma om att få befinna mig på en segelbåt i stormiga hav. Att få möta havet och vinden, att lägga till lite här och där och sedan dra ut på haven igen. Ibland drömde jag om att stilla få guppa på havets vågor samtidigt som jag djuphavsfiskade.

Min största barndomsförälskelse var Håkan Hagegård som Papageno i Trollföljen. Honom ville jag gifta mig med. Opera trollband mig. Första gången jag hörde opera blev allting helt stilla i mig samtidigt som en storm rasade. Jag minns att jag stod på operahuset och världen stannade men mina känslor var gigantiska.

Alla dessa saker hade jag sett på TV och bara vetat att det är vad jag vill. Det är vad jag tycker om.

I tonåren förändrades drömmarna, eller det kanske är mer rätt att säga att det kom till fler drömmar. Jag tänkte att jag ville bli barnmorska och åka till drabbade områden runtomkring i världen och hjälpa.

Några år senare ville jag bli kirurg eller fysiker. Istället blev jag företagsledare. Det tog många timmar av hårt arbete att nå dit och det var egentligen aldrig mitt mål. Jag hade bara fullt upp och gillade det. Jag är uppvuxen i en entreprenörsfamilj och att leda ett företag föll sig naturligt.

Mina drömmar fortsatte att förändras. Jag ville köra motorcykel, springa maraton och simma med delfiner. Att resa runt i världen och se saker och få vara med och göra skillnad.

Så vad har jag gjort med mitt liv? Jag har arbetat, jag har rest, jag har inte simmat med delfiner men haft dem simmandes i närheten, jag har sett val och jag har rest till ödsliga platser likaväl som världens största städer, jag har tränat kampsport och kört motorcykel, jag har sysslat med hantverk och jag har rört mig mycket. En del saker gillar jag, andra avskyr jag. Många gånger båda sakerna samtidigt.

Som vuxen vill jag fortfarande kicka och göra allt jag ville när jag var liten men jag låter rädsla och kanske också förnuft styra och avstår. Kroppen vill nog inte längre och jag inser farorna. Det finns människor som jag älskar och som älskar mig och jag vill inte dö för att jag inte kan låta bli att ta en risk.

Idag försöker jag omformulera mina drömmar. Visst är det fullt möjligt att vandra istället för att klättra i berg, att paddla kajak istället för att segla över världshaven i full storm, att resa runt och se världen men lite mer ordnat, att lära mig om livet. Kanske kan fotografi vara något för mig. På jobbet får jag lära mig att dämpa mig, kicka lite mindre och njuta av små vinster. Kanske kan jag gå igång på små saker som att tex. god mat.

Trots att jag vill så mycket är jag rädd av mig, ett drag som jag märkt att många av mina vänner med just ADHD har. Vi är rädda. Mycket rädda och för många saker. 

Jag gissar att många med ADHD känner igen sig men jag ska ge mig ut och fråga runt och jag ska läsa. 

Det var allt för idag.

Jag gillar att jobba - inte att vara utbränd

2 jul 2018

Jag gillar att jobba och har svårt för att vila. Jag gillar att jobba hårt och mycket. Under många år var jag chef för ett större bolag och jag älskade det samtidigt som det ofta var jobbigt. Till slut gick jag in i väggen och det är inget jag är stolt över. 

Min dröm är att kunna köra lika hårt med mig själv som tidigare men jag vet också att det inte är möjligt. Frågan jag ställer till mig själv är hur jag ska komma tillbaka och hur jag ska lyckas gå en balansgång mellan vila och aktivitet. Jag har ADHD med väldigt mycket H (hyper). Antingen är jag av eller på och när jag är av är det inte några längre stunder.

Ibland beskriver jag mig som en motorcykel som står på startlinjen inför en tävling, gasar, känner efter att allt är under kontroll, att balansen sitter där den ska och att jag är redo att snabbt komma iväg. Väntar bara på ett startskott och när det kommer, då sticker jag. Väl i mål stannar jag upp men bara länge nog för att göra en genomgång av cykeln och göra mig startklar igen.

Problemet är att jag inte är en motorcykel, och hade jag varit det hade jag inte fått tillräckligt med olja. Motorn har skurit. Pauserna har varit för korta, underhållet för litet.

Så vad gör jag nu? Jag vill upp på banan igen. Kan jag börja köra offroad istället för speedway och kan jag göra det bara för min egen skull? Bara för att det är roligt.

Jag har ADHD. Det går inte att säga till mig att lugna ner mig för jag vet inte hur jag ska göra. Jag älskar att vara den jag är men alla i min omgivning uppskattar det inte. Lika lite som jag uppskattar allt eller alla i min omgivning.

Jag behöver ha många både kortare och längre pauser, där jag kan vara aktiv och vila på samma gång. Dessa pauser får jag när jag tittar ut över havet eller hör löven prassla runtomkring mig, när inget stör och splittrar min uppmärksamhet. Jag behöver ensamhet och lugn och ro men jag behöver också människor. Jag behöver ha tråkigt men mest behöver jag ha roligt. Roligt på mitt sätt. En kajak på havet, goda vänners sällskap, en bra bok, upptäcka nya platser, sitta framför brasan i mitt hem, något vackert att titta på och min familj.

Jag behöver balans, på mitt sätt.

Kanske kan det en dag se ut så här: 

 

Jag vill vara mig själv

18 jun 2018

Naturligtvis kanske du tänker. Det är väl klart att man vill vara sig själv, det finns väl ingen som vill vara någon annan. Jo, det gör det förstås. Det finns massor med människor som önskar att de vore någon annan än de är men jag undrar om det innebär något annat för mig, det där att få vara mig själv.

Sedan jag fick min diagnos ser jag rätt lätt vilka som har ADHD eller annan diagnos. Någonstans förstår jag att vi inte är riktigt normala i andra människors ögon men i mina är vi det. Sett från min lilla plats på jorden är det jag som är normal, vad man nu menar med det. Jag har alltid tyckt om och inte sett problemen med människor som har framför allt ADHD och Aspergers. Jag kan se vad andra tycker är ett problem men tycker inte att det är svårt att möta det eller bemöta det. Problemet är snarare att vi inte förstår varandra. Vi som har denna diagnos och ni som inte har den.

För en människa som kan sitta still på sin rumpa och göra samma sak länge måste vi vara skitjobbiga. Det är slitsamt att inte kunna vila, att flyga upp från stolen eller soffan några sekunder efter att man satt sig för att vila, bara för att man kommit på något som måste göras.

Många av oss blir utbrända, inte bara en gång, utan flera. Det har drabbat mig också. Det är lätt att säga att jag ska vila men nästan omöjligt att göra. Det är min stora utmaning, att lära mig att balansera livet.

En god vän till mig sa en gång att jag är ett binärt system, dvs. 1 eller 0, på eller av och det stämmer rätt bra. Allra mest på. Under en längre tid försökte jag kontrollera hur mycket jag rör mig genom använda en stegmätare. Det blev 40 000 steg om dagen. Min läkare sa att det är vad en elitidrottare gör på en dag och det är för mycket. Jag kan bara hålla med.

Om jag inte hade ADHD tror jag inte livet vore värt att leva. Mycket av det jag ser omkring mig verkar tråkigt! Vi är underbara, driftiga, kreativa och jobbiga. Ni är, annorlunda. Alla är inte lika men ofta känner jag att ”normala människor” saknar något väsentligt. När jag träffar andra människor letar jag efter det där som gör dem levande men hittar det inte. Om du har ADHD kanske du känner igen dig. Om du inte har ADHD tänker du kanske att det är vi som saknar något och förvisso är det så, om man ska se det ur ett vetenskapligt perspektiv men det måste man ju inte. Man kan se på det utifrån känslor.

Jag är alltså fantastiskt nöjd och glad för att jag har ADHD. Ska bara hitta en balans i livet och göra det på mitt sätt. Aldrig mer utbränd.

 

Drömmen om att bo på en fyr

29 maj 2018

Så länge jag kan minnas har jag drömt om att få bo i en fyr på en karg ö. Jag drömmer om att stå och titta ut över havet när vågarna slår in över klipporna. Jag drömmer om att stå på klipporna medan stormen sliter i håret och regnet piskar i ansiktet. Jag drömmer om att få frysa och sedan gå hem och sätta mig framför en brasa och värma mig.

När jag drömmer om min fyr tänker jag att åska och blixtar drar in över min lilla ö och jag står inne i fyren och njuter av skådespelet ute. Jag gillar oväder, det finns en enorm och tilldragande kraft i dem. Ibland tänker jag att ovädren är lite som jag. De drar fram med full kraft och sedan blir det lugnt. Jag gillar det.

Jag tänker mig långa ensamma vintrar då jag är ganska isolerad. Långa mörka månader då jag läser böcker, handarbetar, bakar och tar dagen som den kommer. Särskilt mycket pengar har jag inte och inte heller mycket saker. Somrarna ser annorlunda ut. På sommaren skulle jag vara ute mest hela tiden och jag skulle åka in till fastlandet och handla, gå på restaurant och umgås med vänner.

Såklart kommer jag att känna mig ensam. Många gånger för ensam. Längtan efter min familj skulle alltid finnas där. Antagligen skulle inte fyren kännas så underbar om jag väl bodde där men den står för lugn och ro. Havet har en lugnande inverkan på mig. Vågornas rörelser och blicken bort i horisonten gör att min hyperaktiva hjärna och lika hyperaktiva kropp får vila.

Varför fortsätter jag så envist att längta efter denna plats som jag inte ens varit på? Varför söker jag isolering och karghet? Ibland tänker jag att det är lite sorgligt. 

De senaste månaderna har jag funderat på hur jag på något sätt kan förverkliga min dröm och det utan att bo på en fyr. Jag tror det finns en plats för mig och jag har en plan.