På mitt sätt

Att leva med ADHD, fakta, erfarenheter och drömmar

Jag vill vara mig själv

Naturligtvis kanske du tänker. Det är väl klart att man vill vara sig själv, det finns väl ingen som vill vara någon annan. Jo, det gör det förstås. Det finns massor med människor som önskar att de vore någon annan än de är men jag undrar om det innebär något annat för mig, det där att få vara mig själv.

Sedan jag fick min diagnos ser jag rätt lätt vilka som har ADHD eller annan diagnos. Någonstans förstår jag att vi inte är riktigt normala i andra människors ögon men i mina är vi det. Sett från min lilla plats på jorden är det jag som är normal, vad man nu menar med det. Jag har alltid tyckt om och inte sett problemen med människor som har framför allt ADHD och Aspergers. Jag kan se vad andra tycker är ett problem men tycker inte att det är svårt att möta det eller bemöta det. Problemet är snarare att vi inte förstår varandra. Vi som har denna diagnos och ni som inte har den.

För en människa som kan sitta still på sin rumpa och göra samma sak länge måste vi vara skitjobbiga. Det är slitsamt att inte kunna vila, att flyga upp från stolen eller soffan några sekunder efter att man satt sig för att vila, bara för att man kommit på något som måste göras.

Många av oss blir utbrända, inte bara en gång, utan flera. Det har drabbat mig också. Det är lätt att säga att jag ska vila men nästan omöjligt att göra. Det är min stora utmaning, att lära mig att balansera livet.

En god vän till mig sa en gång att jag är ett binärt system, dvs. 1 eller 0, på eller av och det stämmer rätt bra. Allra mest på. Under en längre tid försökte jag kontrollera hur mycket jag rör mig genom använda en stegmätare. Det blev 40 000 steg om dagen. Min läkare sa att det är vad en elitidrottare gör på en dag och det är för mycket. Jag kan bara hålla med.

Om jag inte hade ADHD tror jag inte livet vore värt att leva. Mycket av det jag ser omkring mig verkar tråkigt! Vi är underbara, driftiga, kreativa och jobbiga. Ni är, annorlunda. Alla är inte lika men ofta känner jag att ”normala människor” saknar något väsentligt. När jag träffar andra människor letar jag efter det där som gör dem levande men hittar det inte. Om du har ADHD kanske du känner igen dig. Om du inte har ADHD tänker du kanske att det är vi som saknar något och förvisso är det så, om man ska se det ur ett vetenskapligt perspektiv men det måste man ju inte. Man kan se på det utifrån känslor.

Jag är alltså fantastiskt nöjd och glad för att jag har ADHD. Ska bara hitta en balans i livet och göra det på mitt sätt. Aldrig mer utbränd.

 

18 jun 2018