På mitt sätt

Att leva med ADHD, fakta, erfarenheter och drömmar

Vill inte vara som andra

Jag gillar hantverk av olika slag och igår var jag på en kurs. Har missat några gånger och inte hunnit lära känna mina kurskamrater men igår blev det lite tid över. 

På denna kurs finns det en underbart udda kille. Första gången jag träffade honom bad han om ursäkt och satte på sig ett på lurar för att han inte skulle höra alla ljud runt honom. Han sa att han hör om man pratar till honom men han slipper mycket av bruset runtomkring. 

Redan då tänkte jag att antingen har han HSP och är superkänslig för intryck eller så är det någon neuropsykiatrisk diagnos han har. Vilken var i så fall solklart för mig. 

Vid något tillfälle under kursen igår sa han att han hade ett tyngdtäcke och att det var skönt. Det var min ingång. Jag frågade om han hade en diagnos och han berättade att han har Aspbergers. Jag hör mig själv säga: "Spännande, berätta". 

Han berättade att han har sina hörlurar för att han blir så lättstörd. På jobbet sitter han i ett kontorslandskap, in i hörnet, med lurarna på och jobbar. Min första känsla var att en sådan person vill jag jobba med. Kreativ, smart och intressant. Första tanken var att det var en bra arbetsgivare. 

Vid ett tillfälle lutade han sig mot mig och berättade att han inte hade så många "normala" vänner. Det blir liksom inte. Dels för att det är svårare men också för att som han uttryckte så är de inte intressanta. 

Från den dagen jag fick min diagnos har jag fått lätt att känna igen människor med liknande diagnoser. Det är intensiva, roliga och intressanta människor. Killen ovan har rätt, vanliga människor är, inte alltid, men ofta tråkiga. 

Många av oss som har neuropsykiatriska diagnoser kan inte riktigt förstå "vanligt folk", hur mycket vi än försöker. Vi kan inte förstå att de inte dör av tristess. Hur kan de tycka att de lever ok liv? 

Detta är vad vi ofta ser när vi iakttar vanliga människor. Många kanske tror att vi skulle vilja bli "normala" men icke. Det skulle kanske vara skönt i korta stunder men i det stora hela vill vi vara som vi är. Vi vill inte byta!

Kan inte säga om det finns några studier som säger att det är så här men jag har pratat med många med neuropsykiatriska diagnoser vid det här laget, och jag har pratat med människor som arbetar med oss och de säger att de flesta känner så här. 

Det hela är rätt intressant. Jag gissar att "normala" människor, vad nu det är, tror att vi skulle vilja bli "normala" och vi kan inte tänka oss något värre än att bli fjättrade i en normal människas kropp och psyke. Vi skulle dö av tristess. Det finns saker vi önskar hjälp med och i mitt fall är det min hyperaktivitet. Det hade varit skönt om kroppen och sinnet vore stilla någon gång, men bara ibland. Vad vi önskar oss och behöver är individuellt. 

Så med det sagt. Jag gillar att ha ADHD och en släng av Aspberger!

2 dec 2018