Blogg
Qigong som behandling vid ADHD
22 Jul 2019
Qigong, och då särskilt den medicinska qigongen, sägs vara mer än 5000 år gammal och härstammar från den Traditionella Kinesiska Medicinen (TCM). Qigong är en självbehandlingsmetod för kropp och själ och det är också en spännande väg till personlig utveckling.
Inom den kinesiska medicinen finns det flera behandlingsmetoder varav qigong är en. Det finns också akupunktur, akupressur, moxa, örtmedicin och qigongterapi.
Qigong är ett kineskiskt ord som är satt samman av två ord. Qi betyder livsenergi och gong betyder arbete. När vi tränar qigong så skulle man kunna säga att vi tränar och stärker upp vår livsenergi genom arbete, i detta fall rörelse. Genom att regelbundet utöva Medicinsk Qigong aktiveras kroppens egna läkande krafter, vilket både kan förebygga sjukdomar och till viss del bota sjukdom och hjälpa oss att återfå hälsa.
Qigongträning påverkar oss positivt både fysiskt och psykiskt. Den ökar stresståligheten, ger avslappning och minskar muskelspänning. Den ökar vår koncentrations- och prestationsförmåga samt förbättrar vårt välbefinnande.
Min vän Nisse
16 Jun 2019
Nisse är vår automatiska robotgräsklippare och jag är honom så tacksam. Hela våren och sommaren kör han omkring på gräsmattan utan att tröttna. Inte nog med att han ser till att hålla gräsmattan klippt. Han ger mig också lugn och ro.
Eftersom jag har ADHD med mycket hyperaktivitet har jag svårt att sitta still. Någonting måste hända, hela tiden. Det går inte att stilla sig hur mycket jag än vill och det är många gånger svårt. Tänk dig att känna att du är helt slut, att du inte orkar mer, att du vill vila men du kan inte. Varje gång du sätter dig ner på en stol måste du bara resa dig och fixa något. Detta måste är inte ett tvång, utan någonting du kommer på, och eftersom du inte har någon riktigt bra impulskontroll så är du uppe och fixar innan du hunnit tänka efter. När det väl är fixat tänker du äntligen kan jag sätta mig ner och så börjar det om. Det tycks vara smått omöjligt att stoppa det. Om du tvingar dig att inte göra sakerna som dykter upp i din inret känns det som om du håller på att bli galen. Du börjar oroligt röra på dig, får ont i kroppen, sucka, har tråkig. Det går åt så mycket energi om du ska hålla tillbaka det att du likaväl kan agera.
Men när Nisse rullar runt på gräsmattan i sitt makliga tempo blir saker stilla i mig och jag kan ta det lugnt. Att vila mina ögon på Nisse är bland det skönaste jag vet. Det blir lugnt och stilla i mig. Det finns inget jag måste göra just då. Jag kan vila.
Samma sak händer om jag sitter och tittar ut över havet eller om jag tittar in i en eld. Det blir tyst, lugnt och skönt. När det händer känner jag hur min energi fylls på och jag känner mig lycklig.
Så, vad är det jag försöker säga? Jo, att mitt ständiga rörliga inre blir helt stilla när någonting i det yttre rör sig och detta är viktiga kunskaper. Att lära mig vad som kan hjälpa mig att ta det lugnt är nyckeln till vila och jag behöver vila lika mycket som alla andra. Även om jag kan tyckas vara en människa med oändlig energi så är jag inte det. Jag har mycket energi men jag gör också åt mycket energi.
Alla vi som har ADHD behöver lära oss att förstå vad som ger oss i vila. Vi behöver implementera både korta och långa pauser under en dag och det gäller alla dagar.
I mitt fall råkar vår robotgräsklippare vara en av de saker som hjälper. Vad hjälper dig?
Jag letar efter ett hem
8 Jun 2019
Jag har precis kommit hem från en resa till Skottland. Vi var på bröllop och när vi ändå var där tog vi en liten rundtur, min dotter och jag. Skottland är ett fantastiskt land med underbara människor och väl värt en resa.
Hur vackert det än är så finns det samtidigt annat som är lika intressant. Att lämna min invanda miljö förändrar mina tankar och att iaktta mitt inre landskap är minst lika spännande som att titta på det yttre.
Jag tycker om att resa, speciellt innan jag kommer iväg och går och planerar resan och när jag varit hemma ett tag. Att resa tillsammans med mina barn är fantastiskt. De är de två människorna som antagligen känner mig allra bäst och det är roligt att umgås med dem. Eftersom min dotter bor i Japan och vi normalt har stora avstånd mellan oss var detta vår tid. Vi fick vara tillsammans mycket och hade tid på oss att ta igen en del av samtal och den närhet vi saknar i vardagen.
Vår resa startade i Edinburgh och tog oss därifrån till Glasgow och vidare till ön Bute där brudparet hyrt ett stort hus till sina gäster. Gästerna hade 15 nationaliteter och kom från 10 länder. Det är fantastiskt roligt när olika nationaliteter samlas, umgås och festar tillsammans. Sedan hade det kanske räckt med skottarna. Ett så otroligt trevligt, musikaliskt och festglatt folk.
Brudparet var vänner till min dotter som jag inte träffat tidigare och jag blev helt tagen, särskilt av bruden. Jag brukar inte gråta men nu minsann sprutade tårarna varje gång jag kom i närheten av henne. De pratade om att komma hit och hälsa på i slutet av sommaren och det är min innerliga önskan. Kommer de på besök får jag möjlighet att undersöka denna starka känsla. Jag måste få veta mer om denna kvinna som väckte så mycket känslor i mig. Wow! Jag kan inte bärga mig innan jag får veta mer om henne. Och, vilka vänner min dotter har. :)
Från Bute tog vi oss upp på Skotska höglandet. De Skotska höglandet var som om man var i Hallands inland och norra Dalarna på en och samma gång. Som om någon jätte en gång i tiden tryckt samman ett stort land och koncentrerat det på en liten plats. Vissa delar var magiskt vackra andra lite mindre men i det stora hela var det en mycket fin resa.
På kvällarna, när vi satt på bussen, när vi promenerade runt bland klipporna eller bara låg i vårt rum och pratade så rann mina tårar. När jag kommer hemifrån känner jag saker jag inte känner i vardagens lunk. Hemma tar lätt tvätt, trädgård, arbete och människor bort mitt inre fokus och jag inser hur oerhört mycket jag behöver vara ensam. Jag behöver min fyr. Jag behöver sitta och blicka ut över nejden, lyssna på naturen, baka och bara vara. Så fort det händer saker omkring mig tappar jag fokus.
När jag kommer till en ny plats brukar jag alltid känna efter om jag gillar denna plats eller inte. Jag brukar fråga mig själv om det är en plats jag skulle vilja bo på. Om inte, vill jag vidare och det omgående. Alltså, direkt, med en gång.
Om man är på semester ska man väl inte behöva bry sig om en sådan sak som om man vill bo på platsen man åker till eller inte, men det gör jag. Jag letar alltid efter nästa ställe och det måste vara ett ställe där jag kan få ro. Ibland hittar jag det och då avskyr jag att åka därifrån. Jag vill inte lämna en plats där jag finner ro. Hittar jag inre ro, blir det tyst inom mig vill jag stanna där. Inre och yttre stillhet skrämmer mig inte. Det är som att komma till paradiset. Där vill jag vara tills jag känner mig redo och laddad att möta nya intryck och träffa nya människor.
I Skottland fanns inget som fick mig att inte vilja åka hem. Det var skönt att åka hem och det var skönt att komma hem. Väl hemma så undrar jag varför jag letar efter en annan plats att bo på. Här hemma är vackert, lugnt och stilla och jag har utsikt över nejden.
Många andra människor jag träffat beskriver precis samma sak. De måste iväg, de vill iväg, de älskar att veta att de ska iväg. En del av dem hatar att vara borta och älskar att komma hem igen. När de varit hemma ett tag älskar de att ha rest.
Betyder det att resan varit bortkastad, att de lika gärna kunde struntat i den?
Jag tror inte det, det är nog snarare så att den är väldigt viktig även om jag inte får ihop det. Varför inte bara njuta hemma?
Dessa resebeskrivningar från olika människor brukar roa mig, kanske eftersom jag känner igen mig. Kanske kan även du känna igen dig i dem.
Bootcamp
8 Apr 2019
Nu har jag kommit så långt i min rehab att jag tror mig om att börja kunna fundera på vad som skulle hjälpa människor som är utbrända och har ADHD att komma tillbaka till ett någorlunda, för oss, vanligt liv.
Med ett vanligt liv menar jag ett liv rikt på händelser och aktiviteter som tillfredsställer våra sinnen.
Inte en enda del av mig tror att man ska sätta oss på några tråkiga Svensson-uppgifter och tro att man kan anpassa oss till att bli som andra människor. Skulle det vara så kan vi lika gärna dö. Inte hämtar man sig om man sitter i fängelse. Det är inget bra rehab. För mig är det viktigt att min omgivning förstår att det är tortyr att vara som en "vanlig" människa. Det är fysiskt och psykiskt smärtsamt, så låt mig slippa det.
Jag tänker att det skulle finnas speciella ADHD-läger som skulle fungera som boot camps. Väckarklockan behöver ringa tidigt, vi ska upp och äta en rejäl frukost och sedan direkt efter det ska träningen sätta igång. Det skulle kunna vara tai chi eller stretchning på morgonen, långa pass så att man blir rejält trött. Det ersätts snabbt av pigghet.
Passet ska avslutas med en stunds vila innan man tar en mindre måltid och sedan startar nästa aktivitet. Fortfarande en ganska lugn sådan, en rask promenad i naturen som avslutas i ett långsammare tempo.
Nu är det dags för lunch. Det ska finnas massor med mat som vi kan trycka i oss och sedan är det gemensam vila. Alla tillsammans i en lokal så att vi inte fuskar och börjar pilla med mobilen.
När vilan är över efter någon timma så börjar träningen. Nu snackar vi styrka och kondition, rejäl fysträning som tröttar ut oss. Kanske en härlig hinderbana eller styrka och kondition. Efter det är det dags för vila och givetvis mat, massor med mat.
Någonstans under sen eftermiddag ska det finnas tid för samtal om vad det innebär att vara hyperaktiv och ha en bristande impulskontroll. Hur kan vi handskas med det? Vilka strategier passar oss?
Nu är det dags för en stunds fri tid. En stund då man kan ringa hem, pilla på mobilen, umgås eller vila.
Kvällen avslutas med ett lugnt yogapass innan ljuset släcks och och tystnad gäller.
Tanken är att när klockan är kväll ska man vara så trött att man bara vill sova och under natten ska man sova en lugn skön sömn. 9-10 timmars sömn per natt behövs säkert om man ska repa sig när man tränar så här.
Alla dagar kan inte vara lika intensiva så helgerna bör innehålla mycket lugna aktiviter, tex. massage.
En del tycker säkert att det här låter horribelt men, jag tror att om man är hyperaktiv så måste vår inneboende aktivitet få ett utlopp för att vi ska kunna vila på ett bra sätt. Det finns ingen vila att hitta i en kropp som bara vill få utlopp för sin energi. Vilan kommer när kroppen är trött och längtar efter att vara stilla.
Jag tror också att vägen till pigghet går genom fysisk aktivitet. Om inte våra kroppar blir stilla kommer inte heller våra sinnen att bli lugna och vår impulskontroll att minska. Är jag så trött att jag inte orkar ge efter för mina impulser att hitta på något, då har jag nått fram till vila.
Det går inte att säga till oss att vi ska gå och lägga oss och vila. Jo, säga det kan man ju alltid men ingen ska på fullaste allvar tro att vi klarar av det. Lite kanske och på vårt eget sätt. Några minuter i taget eller när vi sitter och tittar på något som rör sig så att vi kan vara stilla.
Jag kan räkna och jag förstår att sådana här träningsläger skulle vara kostsamma men de skulle snabbt gå att räkna hem dem om man kunde korta sjukskrivningstiderna.
Någon vecka i månaden, för att uppnå lugn. Olika nivåer beroende på vilken grundkondition vi ha.
Det vore väldigt roligt att få starta upp ett sådant här bootcamp men just det får någon annan göra. I alla fall är inte min tid just nu. Det kanske kommer senare.
Ha det gott alla!
Scheman och rutiner
14 Mar 2019
Denna blogg är lite som en dagbok för mig. Jag skriver inte särskilt ofta och när jag gör det är det något jag vill få ur mitt system.
Runt julhelgen någon gång tog tröttheten ett fast grepp om mig och jag har svårt att hämta mig. Jag känner mig inte tillfreds med att vara hemma så mycket men jag orkar inte hitta på grejer heller.
Jag har försökt göra upp scheman för mig själv att följa. Jag har läst att det ska vara bra med rutiner. Man kommer upp ur sängen på morgonen och får lite fart på tillvaron. Så långt hänger jag med och så långt tycker jag om det. Jag ställer gärna klockan på morgonen och går upp och tränar tex. yoga eller qigong. Det känns som en bra start på dagen.
Att ta en kopp kaffe och äta frukost i lugn och ro är inte heller fel, men sedan då?
Jag skulle ju kunna ha en rutin, som den jag haft tidigare, som innebär att jag går upp tidigt på morgonen. Sedan jobbar jag hela dagen och en del av kvällen. Någonstans däremellan lagar man middag och på kvällen går man och lägger sig.
Är det ett bra liv? Det är ju ett liv, man andas, men lever man? Nej, inte i mitt tycke.
Livet ska inte vara alltför förutsägbart. Det behöver hända saker, jag behöver träffa människor, jag behöver ha roligt, jag behöver resa och se nya saker och nya kulturer, jag behöver lära mig nya saker, jag behöver utmaningar, till och med ångest, och jag behöver vila. Det sista är svårt. För att kunna vila måste jag vara så fysiskt trött att kroppen skriker att jag ska gå och lägga mig.
Är jag så trött så känner jag inte heller den inre smärta som håller på att plåga ihjäl mig på kvällarna om jag inte varit tillräckligt aktiv på dagarna. Det gör ont! En smärta som kommer inifrån benen och den är inte lik någon annan smärta. Det går inte att somna när det känns så.
Ett träningspass på gymmet eller en promenad räcker inte. För att min kropp ska få ro så behöver jag röra mig nästan hela tiden, träna hårt i timmar, vandra hela dagar. Det går också bra med kramar eller beröring. Det är ett av de bättre sätten att kunna vara stilla på.
Jobba har varit roligt under många år. Jag har haft stimulerande och ansvarsfulla arbeten som krävt högt tempo och många timmar. Utöver det har jag haft hem, familj och träning. Men, jobbet är inte livet. Det är en del av livet. Viktigt för att hålla sig sysselsatt men samtidigt inte alls viktig. Det som är viktigast för mig nu är familjen.
Barnen är stora, min familj bor på olika ställen och jag sjukskriven. Svackorna i mitt tillfrisknande är jobbiga men det ska gå att bli frisk.
Jag hörde mig själv fråga en god vän hur hen skulle må om hen tog bort det som inte är bra i hens liv. Hen svarade att det skulle bli tomt men också en möjlighet att fylla på med det som ger livet mening. Sedan log hon och sa att hon riktigt kunde känna hur härligt det skulle kunna bli.
Så tror jag att det är. Ibland måste man rensa för att få plats med nya saker i livet. Ett löfte till mig själv är att jag aldrig mer ta in fel saker eller människor i mitt liv. Märker jag att saker inte är rätt ska de bort.
Saker, möten, människor ska utforskas sinnligt.
Vänskaper ska få ta tid, maten jag äter ska vara god, jag ska sinnligt utforska smaker, känslor och upplevelser.
Det som känns bra ska finnas i mitt liv. Det går inte att skydda sig från alla intryck och från livet så det gäller att välja vilka intryck jag mår bra av, så långt det går.
Man kan lyssna på råd från andra men framför allt ska man lyssna inåt.
Har ni en anhörig med ADHD, tänk på att fråga vad de behöver.
Har du ADHD, fråga dig själv vad du behöver och gör det ofta.
Själv har jag upptäckt att naturen har en lugnande verkan. Den rör sig nästan hela tiden och då har jag förmågan att vara still.
Tack naturen.
Medveten närvaro
26 Dec 2018
Den senaste veckan har jag drömt samma drömmar om och om igen. Temat är detsamma som när jag tänker på under dagen.
Det började med att jag funderade över mindfulness. Vad det innebär att vara närvarande i nuet?
Livet pågår hela tiden. Om vi har vi det bra i nuet behöver inte tankarna från det som varit störa oss och vi behöver inte heller känna oss stressade över vad som komma ska. Givetvis kan man inte undvika oro och stress alltid men vi behöver inte skapa den i onödan genom att oroa oss för allt och inget.
Jag tänker att när vi är i nuet så ska det kännas bra att vara där. Känner vi oss ledsna, oroliga, spända eller stressade är något fel och när något är fel vill vi fly. In i drömmar som är både möjliga och omöjliga, stressande och lugnande. Så vill inte jag ha det.
Jag vill ha en skön känsla i kroppen och tänka klara tankar om vad jag vill göra och sedan vill jag försöka uppfylla mina drömmar. Just nu känner jag mig förhindrad att göra det.
Det är så många saker att ta hänsyn till som inte gör att jag realiserar mina drömmar, stora som små. Alla dessa hänsynstaganden som jag tror att jag behöver ta är inget annat än min egen ursäkt att slippa ta ansvar för mitt välmående och mitt liv. På nätterna bearbetas de tankar jag tänker på dagen. På nätterna, i mina drömmar, får jag testa på både att dels stanna där jag är och dels att släppa taget om allt.
I natt drömde jag att jag sålde i stort sett allt jag äger. Det lilla som var kvar fick plats i en ryggsäck. Den tog jag på mig och så gick jag, bort.
Känslan var fantastisk. Jag kände mig lätt i både sinne och kropp. Jag kände mig lycklig.
Det handlade om att ha det jag behöver, lämna det jag inte behöver och mest av allt känslan av att jag gör det jag vill och jag klarar mig. Det kommer att gå bra.
Nu blir mitt nästa projekt att ta mig dit. Att förlita mig på att allt ordnar sig.
Blir det inte att sälja allt jag har och ge mig ut på vandring så vill jag i alla fall känna mig lika fri.
Det handlar om att ta bort det som tynger mig och att tillåta mig att vara lycklig. Jag inser att jag skulle kunna göra en handvändning men är det möjligt att låta det ta lite tid?
Nu är mitt liv bedövande och så kan jag inte ha det. Livet pågår och jag blir inte yngre. Nu är viktigare än någonsin.
Från och med nu ska jag ofta kolla med min kropp hur den känner för olika saker. Känner jag mig spänd eller avslappnad? Är det tillfälligt eller permanent? Är det något jag kan acceptera en stund eller inte? Sedan måste jag lita på mina tankar. Säger de att något inte är ok så ska jag inte försöka hitta något som gör det ok.
Jag gillar att höra om andras erfarenheter och tankar så jag tänker gå en kurs i mindfulness.
Livet är nu och det ska levas och jag vill att det ska vara gott.
En hyllning till rehab
20 Dec 2018
Jag har hört mycket dåligt om sjukvården och alla dess delar under ganska många år. Det är säkert i mångt och mycket en rättfärdigad kritik men jag vill hylla alla fantastiska människor inom vården som varje dag gör sitt yttersta för att hjälpa sina medmänniskor.
Säkert finns det en och annan som har tröttnat på sitt jobb eller är på fel plats men jag har haft en fantastisk tur.
Sedan jag blev utbränd har jag fått regelbunden hjälp av både sjukgymnast och arbetsterapi. De både lär mig och ”tvingar” mig att dra ner på mitt tempo, omvärdera mitt liv, att balansera och andas. De försöker alltid förstå vem jag är för att på bästa sätt kunna hjälpa.
De ritar kurvor, tränar med mig, försöker nå in till de platser i mig som ger en varaktig genklang i mitt inre och de ger mig hopp. Varje gång jag dippar kommer jag ihåg saker de präntat in i mig för att jag ska förstå processen och inte ge upp.
Tack vare min arbetsterapeut och min sjukgymnast tappar jag aldrig hoppet helt. De lyckas alltid med att få mig att se mina framsteg och acceptera mina bakslag. De peppar, hjälper mig att hålla mina rädslor i schack och de delar min glädje över alla mina framsteg.
Absolut viktigast för mig är att de är så snälla. De dömer mig aldrig, säger aldrig att jag inte kämpar tillräckligt.
Det har varit tufft att gå in i en utmattning och min räddning har varit dessa mina hjälpare. Jag kan inte nog säga tack för allt ni gjort och gör för mig.
Tack!
Vill inte vara som andra
2 Dec 2018
Jag gillar hantverk av olika slag och igår var jag på en kurs. Har missat några gånger och inte hunnit lära känna mina kurskamrater men igår blev det lite tid över.
På denna kurs finns det en underbart udda kille. Första gången jag träffade honom bad han om ursäkt och satte på sig ett på lurar för att han inte skulle höra alla ljud runt honom. Han sa att han hör om man pratar till honom men han slipper mycket av bruset runtomkring.
Redan då tänkte jag att antingen har han HSP och är superkänslig för intryck eller så är det någon neuropsykiatrisk diagnos han har. Vilken var i så fall solklart för mig.
Vid något tillfälle under kursen igår sa han att han hade ett tyngdtäcke och att det var skönt. Det var min ingång. Jag frågade om han hade en diagnos och han berättade att han har Aspbergers. Jag hör mig själv säga: "Spännande, berätta".
Mer om vårt belöningssystem
9 Nov 2018
Adhd är i hög grad ärfligt och forskare över hela världen arbetar intensivt med att förstå vad som ligger bakom den. Det finns flera gener som spelar roll och en del av dem berör vårt belöningssystem.
Det har visat sig att personer med adhd har ett mindre aktivt belöningssystem. Flera av de gener som berörs vid adhd handlar om signalsubstansen dopamin. Det handlar alltså om belöningssystem och dopamin.
Det har visat sig att den som har adhd inte bara har annorlunda mottagare för dopamin, de har också färre dopaminmottagare. Ju färre dopaminmottagare en person med adhd har, desto större koncentrationssvårigheter har hen.
Det är inte bara hjärnans belöningscentrum som påverkas utan även den del av hjärnan som sitter bakom pannan, frontalloben, som bland annat har med vår förmåga att bromsa impulser och behålla koncentrationen att göra.
En neuropsykiatriskt funktionsnedsättning
10 Oct 2018
Jag känner mig inte hemma i orden neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Undrar om det inte vore möjligt att hitta ett ord som känns mindre kränkande. För, det känns kränkande. För alla dem som bara läser ordet och inte verkligen försöker sätta sig in i vad det innebär tänker jag att det bara kan bidra till fördomar. Infoteket om funktionshinder lyckas ändå beskriva det på ett bra sätt. Ett sätt som jag tror att många med dessa "nedsättningar" kan känna igen sig i.
"En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning innebär att hjärnan hos en person inom vissa områden har ett annorlunda fungerande jämfört med hur det är för de flesta andra. Det speciella fungerandet är medfött och kommer således att bestå under en persons hela liv. Att en persons hjärna fungerar annorlunda innebär inte nödvändigtvis något negativt, men ofta ställer det till problem i livet i sådan grad att det är meningsfullt att tala om en nedsättning i hjärnans funktioner.
En persons livssituation och erfarenheter har betydelse för i vilken grad det annorlunda fungerandet leder till en funktionsnedsättning. Det finns emellertid gott om exempel där detta annorlunda fungerande bättre beskrivs i termer av positiva personlighetsdrag. Finns en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning ökar dock risken för att personen ska drabbas av psykiska problem såsom depression, ångest, tvångsneuros, fobi, utmattningssyndrom, ätstörning, sömnrubbning, missbruk och psykosomatiska besvär. Man kan förstå det som att en person har en medfödd psykisk skörhet men det behöver inte nödvändigtvis leda till psykiskt lidande. Förståelse för sitt eget fungerande och stöd från omgivningen är här faktorer som spelar in.
Inte som andra
13 Sep 2018
Ibland blir jag så trött på att inte kunna förstå andra människor och insikten om att andra inte förstår mig, men så emellanåt stöter jag på en människa där jag känner igen mig, en människa jag kan förstå.
En sådan kvinna träffade jag för ett par veckor sedan och det är rätt härligt att för en liten stund få känna sig normal, som någon annan.
Vi pratade om allt mellan himmel och jord och vi kände igen oss i varandra så det nästan var läskigt.
Vi går igång på samma saker och vi gör det lika omedelbart och med lika hög intensitet. Vi sliter som djur och vi är starka. Starka är vi för att vi alltid varit fysiska. Vi lyfter, släpar och drar. Vi klättrar på saker, plockar och pillar och rör oss jämnt och ständigt. Skulle vi någon gång inte röra på oss så börjar vi röra på oss.
Kan vi slappna av? Ja, det tycker vi. Genom att träna yoga, meditation eller gå på spa. Men att bara sitta hemma i soffan är svårt. Så, nej det gör vi nog inte särskilt ofta. Slappnar av alltså.
Livet känns som ett skådespel
14 Aug 2018
Så många gånger under åren har jag frågat mig själv varför jag upplever att mitt liv är ett skådespel. Jag säger rätt saker, jag gör rätt saker, jag lever rätt och har varit framgångsrik. Åtminstone om jag får tycka själv. Såklart är jag inte är en ”Svensson” men tycker ändå att min utsida är rätt normal.
Det som rör sig på insidan ser helt annorlunda ut. Ibland är det kav lugnt och andra gånger är det storm. Ofta befinner jag mig i stormen och längtar efter lugnet och när jag befinner mig i lugnet längtar jag efter stormen. Min närvaro i stunden kan vara absolut total och andra gånger är jag någon helt annanstans.
Att känna att jag hittat min plats på jorden verkar inte gå, för min plats finns kanske inte. Inte som en speciell plats i alla fall. Kanske är min plats på jorden hos människorna jag älskar och att vara i naturen. Kanske är det meningen att jag ska vara en vandrare, mer i samklang med naturen än den moderna människan.
Jag har lagt ner mycket möda på att förstå andra människor och tycker att jag lärt mig mycket, väldigt mycket till och med. Ändå, förstår jag inte. Kanske för att jag själv är så annorlunda. Vi funkar inte likadant.
Denna dag
4 Aug 2018
Idag var det tänkt att jag skulle sjunga min trädgårds lov men det går inte. Denna dag är inte en sådan dag. Idag är allt tungt. Idag vill jag ligga ner och gråta och tycka synd om mig själv och jag har en bra orsak till det.
Jag är en rastlös själ som försökt komma tillrätta med min oro i hela mitt liv men det tycks helt omöjligt. Nu vet jag att den motoriska oron och det ibland känslomässiga tumultet mycket väl kan ha med min ADHD att göra. Det ger mig en liten förståelse som gör mig lite snällare mot mig. Jag inbillar mig inte att alla problem jag har i livet beror på min ADHD, mycket annat bidrar också, men en del av det hör till min diagnos och det plågar mig.
Jag har aldrig kunnat förstå hur många människor kan vara så lugna. Jag har försökt och jag försöker hela tiden men det går bara inte. När mina känslor tar över är det storm. Har visserligen blivit ganska bra på att navigera i upprört hav men ibland går det inte.
Hur drömmar ändras och ändå inte
3 Jul 2018
Vad ville du bli när du var liten?
De första drömmarna jag minns som handlade om vad jag ville göra när jag blev stor var kanske inte precis ett yrke. Jag förstod kanske inte skillnaden mellan yrke och fritidsaktivitet.
Jag minns hur jag såg fallskärmshoppning på TV och då förstod jag att det måste jag få göra, jag såg bergsklättring och visste att det var något för mig.
Ungefär samtidigt började jag drömma om att få befinna mig på en segelbåt i stormiga hav. Att få möta havet och vinden, att lägga till lite här och där och sedan dra ut på haven igen. Ibland drömde jag om att stilla få guppa på havets vågor samtidigt som jag djuphavsfiskade.
Min största barndomsförälskelse var Håkan Hagegård som Papageno i Trollföljen. Honom ville jag gifta mig med. Opera trollband mig. Första gången jag hörde opera blev allting helt stilla i mig samtidigt som en storm rasade. Jag minns att jag stod på operahuset och världen stannade men mina känslor var gigantiska.
Jag gillar att jobba - inte att vara utbränd
2 Jul 2018
Jag gillar att jobba och har svårt för att vila. Jag gillar att jobba hårt och mycket. Under många år var jag chef för ett större bolag och jag älskade det samtidigt som det ofta var jobbigt. Till slut gick jag in i väggen och det är inget jag är stolt över.
Min dröm är att kunna köra lika hårt med mig själv som tidigare men jag vet också att det inte är möjligt. Frågan jag ställer till mig själv är hur jag ska komma tillbaka och hur jag ska lyckas gå en balansgång mellan vila och aktivitet. Jag har ADHD med väldigt mycket H (hyper). Antingen är jag av eller på och när jag är av är det inte några längre stunder.
Ibland beskriver jag mig som en motorcykel som står på startlinjen inför en tävling, gasar, känner efter att allt är under kontroll, att balansen sitter där den ska och att jag är redo att snabbt komma iväg. Väntar bara på ett startskott och när det kommer, då sticker jag. Väl i mål stannar jag upp men bara länge nog för att göra en genomgång av cykeln och göra mig startklar igen.
Problemet är att jag inte är en motorcykel, och hade jag varit det hade jag inte fått tillräckligt med olja. Motorn har skurit. Pauserna har varit för korta, underhållet för litet.
Välkommen till
www.påmittsätt.se
Nyhetsbrev
Tips om ADHD
Länkar