Fakta om ADHD
Vad är ADHD?
ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som utmärks av nedsatta exekutiva funktioner. Det är till exempel vanligt med bristande förmåga att kontrollera uppmärksamheten och/eller att vara hyperaktiv. Den svenska benämningen är hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning.
I Sverige definieras tre former av ADHD:
- Huvudsakligen ouppmärksam form (innefattar ouppmärksamhet)
- Huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form (innefattar hyperaktivitet och impulsivitet)
- ADHD av kombinerad typ. Uppmärksamhetsproblem i kombination med impulsivitet och överaktivitet. Detta är den vanligaste typen av ADHD.
ADD är ADHD utan hyperaktivet, med tyngdpunkt på uppmärksamhetsproblem.
Personer som har ADHD har ofta andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som tex. Aspergers, Tourette eller Tvångssyndrom. Läs- och skrivsvårigheter samt inlärningssvårigheter är vanliga.
Uppmärksamhetsproblem kan t.ex. innebära följande:
- Ofta ouppmärksam på detaljer och gör slarvfel. Som vuxen kan det utmynna i slarvigt genomförda arbetsuppgifter.
- Har ofta svårt att hålla uppmärksamheten hög under samtal, lektioner eller längre stunder av läsning.
- Verkar sällan lyssna på direkt tilltal, ter sig frånvarande utan någon uppenbar källa till distraktion.
- Följer inte givna instruktioner och misslyckas med att genomföra hemsysslor eller arbetsuppgifter därför att de lätt distraheras och tappar fokus.
- Har ofta svårt att organisera uppgifter och aktiviteter samt har svårt att hålla tidsramar.
- Undviker, ogillar eller är ovilliga att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet som att sammanställa rapporter, fylla i formulär eller läsa långa artiklar.
- Tappar bort saker som pennor, böcker, nycklar, mobiltelefon, anteckningar osv.
- Är ofta lättdistraherade av yttre stimuli, för vuxna inkluderar det ovidkommande tankar.
- Vardagsglömska vilket kan innebära att glömma betala en räkning eller missa ett avtalat möte.
Impulsivitet kan visa sig genom starka och svårkontrollerade känsloreaktioner, dålig förmåga att lyssna på andra och svårigheter att hantera ostrukturerade situationer som kräver reflektion och eftertanke. Det kan också innebära att de inte kan motstå en impuls som tex. att ”fixa” någonting. Hos en del leder impulsiviteten även till motorisk klumpighet.
Överaktivitet handlar om svårigheter att reglera aktivitetsnivån. Den blir lätt för hög eller för låg. Svårigheter med att varva ner och vara stilla kan varvas med extrem passivitet och utmattning. Överaktiviteten hos barn är ofta fysisk medan den hos vuxna ofta visar sig genom en påtaglig rastlöshet och sömnproblem. Hos personer med ADD saknas överaktiviteten helt. De har snarare en lägre aktivitetsnivå än normalt.
Impulsivitet och överaktivitet kan visa sig på följande sätt.
- Har svårt att sitta stilla på stolen eller händer och fötter rör sig hela tiden.
- Lämnar ofta sin plats i situationer då de förväntas sitta kvar en längre stund. Det kan vara på en föreläsning eller i ett möte men också på en arbetsplats.
- Springer ofta omkring. Hittar på något bara för att få röra sig.
- Klarar sällan av att leka eller förströ sig lugnt och stilla.
- Är ofta ”på språng” och agerar på högvarv. Vill inte sitta stilla några längre stunder och uppfattas ibland som rastlös eller har ett sådant tempo att andra inte hänger med.
- Pratar ofta och överdrivet mycket.
- Kastar ur sig svar på frågor innan frågan är färdigställd, avslutar andras meningar och kan inte vänta på sin tur i ett samtal.
- Avryter och inkräktar på andra. Använder andras saker utan att be om lov. Tar över andras aktiviteter.
Diagnostisering
Alexander Crichton var den första att beskriva grundsymptomen på ADHD med dess grader av ouppmärksamhet.
Det finns enkla självtester man kan göra på Internet idag men för att få diagnosen ADHD krävs en omfattande utredning som görs av psykolog, läkare och när det kommer till barn ibland även en pedagog. Det kan hända att andra yrkesgrupper som logopeder, sjukgymnaster eller arbetsterapeuter deltar i utredningen.
Utredningen består av medicinsk undersökning, tester samt intervjuer med personen som utreds och anhöriga. Man gör då en bedömning av personens beteenden i olika miljöer. Om det gäller ett barn intervjuas även förskole- eller skolpersonal. Diagnostiseringen av vuxna kräver att man bedömer både den aktuella situationen och symtom under uppväxten. Det främsta syftet med utredningen och diagnostiseringen är att skapa förståelse för personens förutsättningar och på så sätt lägga grunden för ett lämpligt bemötande från omgivningen.
För att få diagnosen ADHD enlig DSM-5-kriterierna krävs det att personen har ett varaktigt mönster av bristande uppmärksamhet och/eller hyperaktivitet och impulsivitet som inverkar negativt på personens funktionsförmåga eller utveckling.
Närliggande diagnoser
Ett särbegåvat barn riskerar att få en felaktig diagnos då den stökighet och brist på koncentration det uppvisar inte sällan misstolkas som koncentrationssvårigheter. I själva verket är de intellektuellt särbegåvade inte alls störda i någon bemärkelse. Barnet reagerar helt normalt på en ostimulerande miljö. Skillnaden är att särbegåvade barns koncentrationsförmåga infinner sig i samma stund som det hamnar i en stimulerande miljö, medan den som har en ADHD-diagnos har en tydlig koncentrationsstörning oavsett sammanhanget eller mängden stimulans.
Prognos
När diagnosen ADHD infördes uppfattades den först som ett tillstånd man kunde tillfriskna från, men den tanken övergavs mer och mer och tillståndet kom att uppfattas som kroniskt. ADHD debuterar vanligen tidigt och som vuxen kan man ha utvecklat ett antal coping-strategier för att kompensera sina tillkortakommanden men problemen kvarstår livet ut.
Ett antal långtidsstudier på senare år har dock visat att en hel del diagnosticerade barn faktiskt blir bättre vilket sätter den kroniska tanken på undantag och innebär ett steg tillbaka mot den ursprungliga uppfattningen.
Orsak
I de flesta fall av ADHD är den bakomliggande orsaken okänd men till största delen anses den bero på genetiska faktorer, med en viss inblandning från miljön. I enstaka fall har ADHD kunnat kopplas till tidigare infektioner eller hjärntrauman. Vad som egentligen orsakar ADHD är omdebatterat. En neurobiologisk hypotes är att det beror på en obalans mellan fritt och bundet dopamin. En annan hypotes är att produktionen av noradrenalin och dopamin är nedsatt, vilket gör att adrenalinproduktionen ökar för att få kroppen att vakna. Denna teori menar att det är den förhöjda halten av adrenalin som ger de typiska beteendena för ADHD. Denna hypotes stöds av att centralstimulerande preparat hjälper personer med ADHD. Man har också kunnat se signifikant lägre järnnivåer hos barn med ADHD. En ohälsosam diet med högt sockerintag och fett under graviditeten kan leda till att barnet utvecklar ADHD då genen för IGF2 modifieras av dessa substanser.
Det är inte en enskild faktor som orsakar ADHD. Det finns förklaringar som visar på samband mellan arv och miljö.
Studier tyder på att diagnosen ofta ärvs av föräldrarna och att gener är den stora faktorn i 75 % av fallen. I regel är det ett flertal gener involverade varav många har en direkt påverkan på dopaminerg neurotransmission.
Evolutionen kan ha spelat en roll för det höga antalet personer med ADHD i samhället. Särskilt gäller detta hyperaktiva och impulsiva manliga individer. Vissa har ställt upp hypotesen att en del kvinnor kan vara mer attraherade av män som är beredda att ta risker vilket i sin tur leder till ökad förekomst av gener som ökar risken att utveckla just hyperaktivitet och impulsivitet i genpoolen. Andra har hävdat att dessa drag skulle kunna vara en anpassning som hjälpte individer att fungera i stressfyllda och farliga situationer genom att t.ex. öka impulsivitet och utforskande beteende. I vissa situationer kan det ha varit till nytta för samhället men till skada för individen. I andra kan det ha varit till nytta för individen som t.ex. genom bättre jägarförmågor.
Förutom genetiska faktorer finns det vissa bevis för att en del miljöfaktorer spelar en viss roll. Alkoholintag under graviditeten kan orsaka fetala alkoholsyndrom som är väldigt lika ADHD. Barn som exponerats för giftiga substanser som bly eller poly klorerade bifenyler kan utveckla neurologiska problem som påminner om ADHD. Exponering av vissa bekämpningsmedel har visat en ökad risk för liknande symptom.
Exponering för tobaksrök under graviditeten kan orsaka problem med det centrala nervsystemets utveckling och misstänks kunna öka risken för ADHD-liknande symptom. Det finns också tecken på att extremt för tidig födsel eller väldigt låg födelsevikt, vanskötsel, misshandel och berövande av social kontakt, speciellt under första levnadsåret, kan öka risken för ADHD-liknande symptom. Likaså kan vissa infektioner under graviditet, födsel och tidig barndom öka risken.
Behandling
Det finns flera olika behandlingsformer och de styrs utifrån varje enskild individs behov och vilka dessa är beror på vilka symptom som är huvudsymptom.
Vissa symptom har kunnat minskas med en tillförsel av järn. Fysisk träning har visat sig vara en bra behandling vid ADHD då det stimulerar den delen av hjärnan som är nedsatt hos personer med ADHD. Fysisk träning gör att dopaminet och noradrenalinet ökar.
Det finns en klar evidens för att behandling med centralstimulerande medel har effekt. Preparaten ges i låga doser och ett dosfritt intervall nattetid och av dessa skäl anses inte behandlingen vara beroendeframkallande. Preparaten verkar i mycket låg dos lugnande och dämpar svåra överaktivitetssymptom, trots att det är ”stimulerande” preparat. Man tror att system som är viktiga för koncentrationen stärks på detta sätt. Dessa medel skrivs ut av specialistläkare.
Exempel på substanser som används vid ADHD är:
- Guanfacin(är ej centralstimulantia, är ej helt klarlagt hur det fungerar, men tros verka genom agonisering av noradrenerga receptorer samt en svagare agonisering av serotonerga receptorer. Har en blodtryckssänkande effekt, används endast som behandling av ADHD i Sverige.)
- Atomoxetin(är ej centralstimulantia, verkar endast på noradrenerga transportörer i hjärnan)
- Bupropion(är ej centralstimulantia utan ett antidepressivum, men påverkar både noradrenalin- och dopaminnivåerna i hjärnan. Används främst för behandling av depression men även för ADHD)
- Reboxetin(är ej centralstimulantia, påverkar enbart noradrenalinnivåerna i hjärnan. Används främst för behandling av depression men även för ADHD)
- Metylfenidat(går under flera varumärken i Sverige, såsom Ritalin, Concerta och Medikinet)
- Dexamfetamin(går under namnet Attentin i Sverige)
- Lisdexamfetamin (inaktiv prodrug till det centralstimulerande dextroamfetamin och saluförs i Sverige som Elvanse. Används för behandling av ADHD)
Det finns många saker, utöver medicinering, man kan göra för att hjälpa personer med ADHD. Några exempel är terapi, datorbaserade metoder tex. specialprogram som tränar korttidsminne, specialistkost och stödprogram för anhöriga. Det är också viktigt att livsmiljön anpassas för att uppnå en god prognos. För vuxna kan man se att gruppbehandling kan vara hjälpsamt samt annan färdighetsträning. Man har också funnit att organisering med hjälp av appar har kunnat hjälpa vuxna med ouppmärksamhet. Tex. kalendrar med påminnelser, att-göra-listor, spel för att träna arbetsminnet osv.
Undersökningar visar att ADHD-coacher kan hjälpa klienter att bättre hantera sin tid, organisera sig, sätt upp mål och slutföra projekt. De kan också hjälpa klienten att förstå den inverkan ADHD har och har haft på deras liv och hjälpa till att utveckla coping-strategier.
En svensk studie visade att fiskolja ger positiva effekter på barn som lider av ADHD.
Personer som fått genomgå behandling med metakognitiv terapi uppvisade en minskning av ouppmärksamhetssymptomen.
Kontroverser
ADHD, dess diagnostisering och behandling har varit kontroversiell ända sedan 1970-talet. Motståndare menar att ADHD är överdiagnostiserad. De menar att allt fler barn får diagnosen beroende på miljöfaktorer, samhällets snabba förändringar, för stora skolklasser och att föräldrar idag har för lite tid för sina barn. Diagnosens förespråkare anser att ökningen av antalet diagnostiserade barn beror på en förbättrad diagnostik och att medicinering är ett tryggt vårdalternativ.
Prevalens (andelen individer i en given population som har en sjukdom)
En forskningsöversikt och metastudie visar ca 7 % av alla barn har ADHD. Andelen ADHD är större bland pojkar än flickor. Orsaken kan vara att komorbida tillstånd är vanligare hos pojkar och därför remitteras (och upptäcks). Det råder stor oenighet om det finns könsskillnader i prevalensen.
Att leva med ADHD
Det finns många saker man kan göra för att underlätta livet för personer med ADHD.
En väl strukturerad vardag där krav, förväntningar och miljö behöver anpassas för att undvika överbelastning. Psykosociala insatser som anhörigutbildning eller anpassningar i skolan eller på arbetsplatsen. I vissa fall föreskrivs centralstimulerande medicin och inte minst spelar det en avgörande roll om man har en förstående omgivning.
Så klart ska man inte glömma att det är lika viktigt att den som har ADHD själv fått hjälp att förstå vad det innebär att ha ADHD, hur det påverkar och vad man själv kan göra för att förbättra sitt liv. Att acceptera och förhålla sig till den man är.
