Hur drömmar ändras och ändå inte
Vad ville du bli när du var liten?
De första drömmarna jag minns som handlade om vad jag ville göra när jag blev stor var kanske inte precis ett yrke. Jag förstod kanske inte skillnaden mellan yrke och fritidsaktivitet.
Jag minns hur jag såg fallskärmshoppning på TV och då förstod jag att det måste jag få göra, jag såg bergsklättring och visste att det var något för mig.
Ungefär samtidigt började jag drömma om att få befinna mig på en segelbåt i stormiga hav. Att få möta havet och vinden, att lägga till lite här och där och sedan dra ut på haven igen. Ibland drömde jag om att stilla få guppa på havets vågor samtidigt som jag djuphavsfiskade.
Min största barndomsförälskelse var Håkan Hagegård som Papageno i Trollföljen. Honom ville jag gifta mig med. Opera trollband mig. Första gången jag hörde opera blev allting helt stilla i mig samtidigt som en storm rasade. Jag minns att jag stod på operahuset och världen stannade men mina känslor var gigantiska.
Alla dessa saker hade jag sett på TV och bara vetat att det är vad jag vill. Det är vad jag tycker om.
I tonåren förändrades drömmarna, eller det kanske är mer rätt att säga att det kom till fler drömmar. Jag tänkte att jag ville bli barnmorska och åka till drabbade områden runtomkring i världen och hjälpa.
Några år senare ville jag bli kirurg eller fysiker. Istället blev jag företagsledare. Det tog många timmar av hårt arbete att nå dit och det var egentligen aldrig mitt mål. Jag hade bara fullt upp och gillade det. Jag är uppvuxen i en entreprenörsfamilj och att leda ett företag föll sig naturligt.
Mina drömmar fortsatte att förändras. Jag ville köra motorcykel, springa maraton och simma med delfiner. Att resa runt i världen och se saker och få vara med och göra skillnad.
Så vad har jag gjort med mitt liv? Jag har arbetat, jag har rest, jag har inte simmat med delfiner men haft dem simmandes i närheten, jag har sett val och jag har rest till ödsliga platser likaväl som världens största städer, jag har tränat kampsport och kört motorcykel, jag har sysslat med hantverk och jag har rört mig mycket. En del saker gillar jag, andra avskyr jag. Många gånger båda sakerna samtidigt.
Som vuxen vill jag fortfarande kicka och göra allt jag ville när jag var liten men jag låter rädsla och kanske också förnuft styra och avstår. Kroppen vill nog inte längre och jag inser farorna. Det finns människor som jag älskar och som älskar mig och jag vill inte dö för att jag inte kan låta bli att ta en risk.
Idag försöker jag omformulera mina drömmar. Visst är det fullt möjligt att vandra istället för att klättra i berg, att paddla kajak istället för att segla över världshaven i full storm, att resa runt och se världen men lite mer ordnat, att lära mig om livet. Kanske kan fotografi vara något för mig. På jobbet får jag lära mig att dämpa mig, kicka lite mindre och njuta av små vinster. Kanske kan jag gå igång på små saker som att tex. god mat.
Trots att jag vill så mycket är jag rädd av mig, ett drag som jag märkt att många av mina vänner med just ADHD har. Vi är rädda. Mycket rädda och för många saker.
Jag gissar att många med ADHD känner igen sig men jag ska ge mig ut och fråga runt och jag ska läsa.
Det var allt för idag.
