På mitt sätt

Att leva med ADHD, fakta, erfarenheter och drömmar

Jag letar efter ett hem

Jag har precis kommit hem från en resa till Skottland. Vi var på bröllop och när vi ändå var där tog vi en liten rundtur, min dotter och jag. Skottland är ett fantastiskt land med underbara människor och väl värt en resa. 

Hur vackert det än är så finns det samtidigt annat som är lika intressant. Att lämna min invanda miljö förändrar mina tankar och att iaktta mitt inre landskap är minst lika spännande som att titta på det yttre.  

Jag tycker om att resa, speciellt innan jag kommer iväg och går och planerar resan och när jag varit hemma ett tag. Att resa tillsammans med mina barn är fantastiskt. De är de två människorna som antagligen känner mig allra bäst och det är roligt att umgås med dem. Eftersom min dotter bor i Japan och vi normalt har stora avstånd mellan oss var detta vår tid. Vi fick vara tillsammans mycket och hade tid på oss att ta igen en del av samtal och den närhet vi saknar i vardagen. 

Vår resa startade i Edinburgh och tog oss därifrån till Glasgow och vidare till ön Bute där brudparet hyrt ett stort hus till sina gäster. Gästerna hade 15 nationaliteter och kom från 10 länder. Det är fantastiskt roligt när olika nationaliteter samlas, umgås och festar tillsammans. Sedan hade det kanske räckt med skottarna. Ett så otroligt trevligt, musikaliskt och festglatt folk. 

Brudparet var vänner till min dotter som jag inte träffat tidigare och jag blev helt tagen, särskilt av bruden. Jag brukar inte gråta men nu minsann sprutade tårarna varje gång jag kom i närheten av henne. De pratade om att komma hit och hälsa på i slutet av sommaren och det är min innerliga önskan. Kommer de på besök får jag möjlighet att undersöka denna starka känsla. Jag måste få veta mer om denna kvinna som väckte så mycket känslor i mig. Wow! Jag kan inte bärga mig innan jag får veta mer om henne. Och, vilka vänner min dotter har. :) 

Från Bute tog vi oss upp på Skotska höglandet. De Skotska höglandet var som om man var i Hallands inland och norra Dalarna på en och samma gång. Som om någon jätte en gång i tiden tryckt samman ett stort land och koncentrerat det på en liten plats. Vissa delar var magiskt vackra andra lite mindre men i det stora hela var det en mycket fin resa. 

    

   

På kvällarna, när vi satt på bussen, när vi promenerade runt bland klipporna eller bara låg i vårt rum och pratade så rann mina tårar. När jag kommer hemifrån känner jag saker jag inte känner i vardagens lunk. Hemma tar lätt tvätt, trädgård, arbete och människor bort mitt inre fokus och jag inser hur oerhört mycket jag behöver vara ensam. Jag behöver min fyr. Jag behöver sitta och blicka ut över nejden, lyssna på naturen, baka och bara vara. Så fort det händer saker omkring mig tappar jag fokus. 

När jag kommer till en ny plats brukar jag alltid känna efter om jag gillar denna plats eller inte. Jag brukar fråga mig själv om det är en plats jag skulle vilja bo på. Om inte, vill jag vidare och det omgående. Alltså, direkt, med en gång. 

Om man är på semester ska man väl inte behöva bry sig om en sådan sak som om man vill bo på platsen man åker till eller inte, men det gör jag. Jag letar alltid efter nästa ställe och det måste vara ett ställe där jag kan få ro. Ibland hittar jag det och då avskyr jag att åka därifrån. Jag vill inte lämna en plats där jag finner ro. Hittar jag inre ro, blir det tyst inom mig vill jag stanna där. Inre och yttre stillhet skrämmer mig inte. Det är som att komma till paradiset. Där vill jag vara tills jag känner mig redo och laddad att möta nya intryck och träffa nya människor. 

I Skottland fanns inget som fick mig att inte vilja åka hem. Det var skönt att åka hem och det var skönt att komma hem. Väl hemma så undrar jag varför jag letar efter en annan plats att bo på. Här hemma är vackert, lugnt och stilla och jag har utsikt över nejden. 

Många andra människor jag träffat beskriver precis samma sak. De måste iväg, de vill iväg, de älskar att veta att de ska iväg. En del av dem hatar att vara borta och älskar att komma hem igen. När de varit hemma ett tag älskar de att ha rest. 

Betyder det att resan varit bortkastad, att de lika gärna kunde struntat i den?
Jag tror inte det, det är nog snarare så att den är väldigt viktig även om jag inte får ihop det. Varför inte bara njuta hemma?

Dessa resebeskrivningar från olika människor brukar roa mig, kanske eftersom jag känner igen mig. Kanske kan även du känna igen dig i dem. 

 

 

 

8 jun 2019